Arbetarhistoria

Senaste numret:

Arbetarhistoria nr 181-182

Tema

Tillsammans! Att lära av varandra och skapa ny kunskap

Innehåll

Intro

8 LEDARE: ”Vi behöver skriva om industrialiseringens historia …”

12 ACCESSION: »Vi bär deras styrka med oss in«

14 KÄLLA: Kravaller vid FN:s Miljökonferens 1972

18 Nycklar Vem är vem i röran?

ESSÄ

22 KRISTIN LINDEROTH: Vem skriver vi för?

ARTIKEL

28 MIKAEL WENDSCHLAG: Rövare och bankirer

38 MATS WICKSTRÖM: Invandrarspöket - Den socialdemokratiska politiseringen av arbetskraftsinvandring i 1973 års valrörelse

TEMA: Tillsammans! Att lära av varandra och skapa ny kunskap

46 TEMAINTRO:  Tillsammans! Introduktion till temat om samskapande forskning

50 DOMINIKA K POLANSKA: Mer demokrati bättre användbarhet

60 JENNIFER FISH & MYRTLE WITBOOI: Att ge något tillbaka

66 DESIRÉE ENLUND: Ådalen igen: Från hungerstrejk till sjukvårdsockupation

76 MATHS ISACSON: Lönen är viktig, tekniken får man leva med - Teknisk förnyelse vid Hedemora verkstäder under industriomvandlingen 1980–2000

92 EMMA HILLBORN, ROBERT NILSSON MOHAMMADI & MAGNUS OLOFSSON: Gräv där du står! Vad kan vi lära oss av grävrörelsen?

NY FORSKNING

102 JOHAN HEINSEN: Fra tvangsarbejde til arbejdstvang - Præsentation af forskningsnetværket WORCK

105 LI ERIKSDOTTER ANDERSSON: Facken och frihandeln

106 WILLIAM SKOGLUND: Facken och ojämlikheten

107 ELISABETH LINDBERG: Ramarna för det politiskt möjliga

RECENSION

108 GÖRAN SALMONSSON: Sympatiskt om en arkivchefs märkliga resa

110 ANNA INEZ BERGMAN: Sexualpolitisk litteratur av stor betydelse

114 DANIEL STRIDH: Lönearbetets tysta normalisering

118 GUSTAV INGMAN: Nödvändig läsning om näringslivets Hemliga Byrå

LEDARE:

”Vi behöver skriva om industrialiseringens historia …”

I juni 2021 anordnade det nordiska arbetarhistorikernätverket (Nordic Labour History Network, NLHN) ett rundabordssamtal om arktisk och urfolksarbetarhistoria. Åsa Jonsson Nordin, en av deltagarna i samtalet, påpekade att vi behöver skriva industrialiseringens historia så att den innefattar de som drabbades – det vill säga den samiska befolkningen.

Arbetarhistoria i Norden har varit tämligen befriad från allt som har med urfolkens arbete, försörjning och liv att göra – i både Sápmi och på Grönland. Fokuset har ofta varit på industriarbete. Men varför har vi inte frågat efter varifrån energin och råvarorna till stålproduktionen kom och hur det påverkade dem som bodde där innan nybyggarna kom?

Forskningen om det brittiska imperiet visar på sambandet mellan jakten på energi och kolonialismens maktövertagande. De nordiska ländernas roll under kolonialismen utanför Europa har fått mera uppmärksamhet och under senare år börjat kopplas ihop med kolonialismen i Sápmi och på Grönland. Men alltför lite har det handlat om kapitalismens drivkrafter i detta och hur det har påverkat arbets- och levnadsvillkor för inuiter och samer. Denna typ av forskningsfrågor har däremot ställts internationell och även lett till policyförändringar.

Redan på 1950-talet antog ILO en konvention om urfolkens rättigheter. Den reviderades 1989 till ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder, vilken fram till i dag har ratificerats av 24 länder, däribland Danmark och Norge. Konvention 169 värnar de mänskliga rättigheter som så ofta har kränkts när det kommer till urfolken världen över. Den erkänner urfolkens rätt att utöva kontroll över sina egna institutioner, levnadssätt och vägar att utveckla ekonomin, liksom rätten att utveckla och upprätthålla sin identitet, sina språk och sin religion inom ramen för de stater de lever i. Rätten att använda marken som traditionellt tillhört eller använts av urfolken har följaktligen en central roll i konventionen; intakt mark är en grundförutsättning för att kunna försörja sig.

I en arbetarhistoria som omfattar villkoren för att kunna försörja sig borde därför frågan om urfolkens rätt att använda sig av marken vara relevant. Ändå har frågan om urfolkens arbetsvillkor och möjligheter att försörja sig i Norden inte studerats av arbetarhistoriker. Nybyggarkolonialismen, som det talas högt och tydligt om i Nordamerika, är ju en viktig förutsättning för industrialiseringen i Norden.

Marker har översvämmats för att bygga stora dammar i syfte att producera energi. Jorden har brutits upp för att extrahera mineraler i stora gruvprojekt. De som ursprungligen levde i områdena har steg för steg fått se villkoren för sina näringar och försörjning naggas, avskärmas och bortsprängas, samtidigt som deras barn har satts i skolor som har gett dem en sämre utbildning än andra barn och därmed sämre förutsättningar att kunna försörja sig än övriga medborgare. Ett fåtal har fått arbete genom de stora projekt som har drivit industrialiseringen framåt – i kraftverks- och järnvägsbyggena och i gruvorna – och nu har det tillkommit batterifabriker samtidigt som nya gruvor ska öppnas mitt i renbetesmarker. Skral utdelning för dem som har fått lämna ifrån sig sina marker.

Vad har industrialiseringen i Norden gjort med de människor som de nordiska staterna koloniserade? Varför är de inte en del av industrialiseringens historia? Historia innehåller alltid maktaspekter, de blir tydliga när vi frågar efter det som inte berättas och när vi frågar efter vem som berättar och vem som inte kommer till tals.

Det finns goda skäl för nordiska arbetarhistoriker att fundera över den nya kunskap, de nya perspektiv och de nya resultat som våra kollegor i andra delar av världen har uppnått genom att inkludera urfolken. Ny kunskap uppstår när vi tar fasta på forskning om inhägnad av allmänningar, om avyttringar av land som påståtts sakna ägare och om sammankopplingen med kapitalism. En kunskap som uppstår i arbetarhistoriska perspektiv bortom lönearbete.

Perspektiv vi finner bland centrala teman i feministisk arbetarhistoria, såsom obetalt arbete. Forskning om rasism i nybyggarkolonier och kopplingen till tvångsarbete liksom bristen på utbildning kan bidra med viktiga perspektiv. Att inkludera urfolkens historia i arbetarhistoria innebär också en förnyelse av gammal och ny kunskap om arbetarkultur, traditioner och riter, om släkt och gemenskap och deras utveckling under kapitalismen. Sist men inte minst ger interaktionen mellan urfolkshistoriker och de starka politiska protesterna bland urfolken viktig kunskap som liknar den som växer ur kontakterna mellan traditionella arbetarhistoriker och fackligt aktiva. Ett ämne som inte minst har fått förnyad aktualitet med den beviljade gruvbrytningen i Gállok/Kallak som också har uppmärksammats internationellt.

Både Unesco och FN:s högkommissarie för flyktingar har skrivit till den svenska regeringen med kritik som hänvisar till urfolkens rättigheter – liknande dem som har slagits fast i ILO-konventionen. Vill vi skriva industrialiseringens historia på riktigt måste vi inkludera lokalbefolkningens erfarenheter, de konsekvenser som industrialiseringen har medfört för möjligheten att försörja sig och att för kunna bestämma över sitt eget liv. Den historien är inte skriven och den ska inte skrivas om utan med dem som tidigare har uteslutits ur historieskrivningen.

Utesluter vi de människor vars mark staten lade beslag på blir det svårt att förstå varifrån Sveriges rikedom och ekonomiska framgång kommer.