Arbetarhistoria

Ledare

Det politiska eftermälet

Att historieskrivningen kan brukas och missbrukas även i samband med aktuella politiska uppgörelser vet vi. Ett särskilt omtyckt vapen i sådana sammanhang kan enskilda politikers eftermäle vara. Personen i fråga kan ju inte längre försvara sig. De efterlevande kan välja att dra sig undan, att låta andra tala, eller också att aktivt delta i diskussionen. Oftast handlar det i det sistnämnda fallet dels om att vilja påverka eftervärldens bild av debattens föremål, eller också att själv vilja påverka »det politiska arvet» efter personen i fråga. Exempel på sistnämnda har vi under de senare årtiondena kunnat se inte minst i Tyskland rörande den tyska socialdemokratins ledande efterkrigspolitiker.

Ett vapen i sådana strider kan de avlidnas skriftliga kvarlåtenskap vara. Det är ju ofta så att det finns omfattande arkiv över vars tillgänglighet den efterlevande familjen förfogar. Det har då hänt, vilket dock är ovanligare när det gäller svenska politiker (så vitt vi känner till), att någon i familjen har skrivit böcker om den avlidna, böcker som blir inlagor i en ofta inflammerad debatt om politik och historia. Men samtidigt har man då ofta inte gett forskningen, ännu mindre en granskande journalistik, möjlighet att ta del av samma material, vilket knappast är gagnat att uppfylla de krav som ställs i det som har kallats »historikerns järnlag»: vi får inte påstå någonting som inte kan beläggas ur källorna. Det skall tilläggas att till källorna bör räknas även muntliga källor, och då blir det hela naturligtvis genast mer komplicerat.

Vi i Sverige och på ARAB är, jämfört med situationen i många andra länder, relativt lyckligt lottade: vi har fått förtroendet att få förvalta centrala svenska politikers efterlämnade handlingar, och de avlidnas familjer har i regel varit mycket generösa när det gäller att lämna tillträde för forskningen till sådana arkiv – arkiv som ju i många fall måste betraktas vara av nationell betydelse. På ARAB finns de socialdemokratiska partiledarnas arkiv och det mesta av dessa står till forskningens förfogande. Ja, det finns undantag, handlingar av mycket privat karaktär eller sådant som är av den art att det ännu är stängt på annat håll (främst till exempel material rörande utrikespolitiken). Men i stort sett är öppenheten stor, och bildandet av några särinstitutioner uppbyggda kring någon central politiker har vi lyckats undvika, till skillnad från vad som är fallet i andra länder, främst i USA, men även i Europa (ett exempel är Kreisky-arkivet i Österrike).

Det är dessa relativt gynnsamma förutsättningar som möjliggör forskning av det slag som presenteras i detta nummer av Arbetarhistoria: forskning om Olof Palme och hans tid. I flera år har forskningsprojekt pågått om olika aspekter inom detta område, av statsvetare i Göteborg, historiker och litteraturvetare i Örebro och på Södertörn, och annorstädes. Inom kort kommer flera böcker med olika perspektiv på Olof Palmes liv och gärning och den tid han verkade i. Denna Arbetarhistoria ger försmak.

ARAB har under sin mer än hundraåriga verksamhet samlat en stor skatt av personarkiv och samlat stor erfarenhet i hanteringen av detta, i regel i nära samförstånd med de »arkiverade» själva eller deras närstående. Ofta har de avlidnas familjer visat stort engagemang eller åtminstone förståelse, i regel till forskningens fromma, även om man ibland hade önskat att vissa handlingar hade fått användas tidigare än nu blev fallet. Men arkivariens roll är ju både att verka för störst möjliga öppenhet och att ta hänsyn och visa inlevelseförmåga. Målet är till sist, särskilt när det gäller samlingar och arkiv rörande personer av central nationell betydelse, att möjliggöra både för forskning och journalistik att ge en så inkännande och rättvis bild av aktörerna och deras tid som möjligt. Och där tror vi att vi i Sverige ändå har det relativt bra ställt. Det gäller också i fortsättningen att se till att arkivanvändandet och därmed arkivforskningen och i sista hand historieskrivningen inte instrumentaliseras i syften som inte riktigt tål att redovisas för allmänheten.

Redaktionen

Innehåll

2 Ledare
3 För 60 år sedan – Verkstadskonflikten

Forskning om Olof Palme och hans tid

4 Gunnela Björk: En jakobin i svensk politik? Den tidiga mediebilden av Olof Palme 1956–1969

11 Marcus Willén: Att gestalta Palme. Politik som poesi i Torgny Lindgrens 70-talslyrik

17 Helen Andersson: Att tolka ett val. Retorikern Palme i riksdagens talarstol

23 Jenny Andersson: Förnuftstro och utopi. Olof Palme och tillväxten

29 Tom Olsson: Helgon och hetsporre. En kommentar om Olof Palme i offentligheten

34 Ann-Marie Ekengren: Idéernas betydelse. Olof Palme och utrikespolitiken

40 Stellan Andersson: Idealism utan illusioner. Olof Palme och nedrustningsfrågan

49 Carl-Gustaf Scott: »A good offense, is the best defense». Olof Palme, den svenska extremvänstern och Vietnamkriget

55 Rolf Karlman: Karelska febern. Edvard Gylling och arbetarstaten Östkarelen.

Recensioner

60 Världen i Västerås • Anders Lif: 1917. En berättelse om Sigfrid Edström, Asea, Västerås och revolutionen – av Ulf Jönson
61 En legends minnesanteckningar • Alexandra Kollontai: Mein Leben in der Diplomatie. Aufzeichnungen aus den Jahren 1922 bis 1945 – av Martin Grass
64 Kokbok för grävare • Anna Götlind & Helena Kåks: Handbok i konsten att skriva mikrohistoria – av Börje Henningsson

Sista sidan

65 Chefsbyte på ARAB – Rudolf Meidner-priset för forskning om fackföreningsrörelsens historia 2005 till Lars Hansson och Rebecca Svensson