Arbetarhistoria

Ledare

En kanon för historiskt vetande?

Valrörelsen 2006 är över. Denna gång handlade ett av de mer omtvistade inslagen i debatten om en litterär kanon, en uppsättning av svenska skönlitterära verk som både skolelever och andra bör ha läst, inte minst de så kallade nysvenskarna. Dessa har, tycks några tro, säkert aldrig fått en bok i sin hand med högre litterära kvaliteter än Alfons Åberg? Här är dock inte rätt plats att diskutera de ibland besynnerliga dragen i denna diskussion.

Men man kan ju givetvis också vända på perspektivet och börja från toppen i stället. Frågan är ännu mera komplicerad om man funderar över vilka tre historiska verk en ledare inom fackföreningsrörelsen eller politiker inom arbetarrörelsen borde ha läst. Liksom när det gäller den sköna litteraturen så skulle vi även där hamna i en omöjlig valsituation. Av flera skäl: skulle det bara vara den svenskspråkiga eller även utländsk (till svenska översatt) historisk litteratur som till exempel Eric Hobsbawm som dock knappast fokuserar på Sverige? Skulle vi begränsa oss till populärvetenskapliga verk och då givetvis utesluta både Carl Grimberg och Herman Lindqvist, fast båda är goda skribenter? Den första skulle ramla genom nätet för att han är för gammal och för nationell-konservativ, den andre för att han är traditionalist och inte bryr sig om forskningen. Om vi skulle ta med vetenskapliga verk, var går gränsen? Är inte Lars Ilshammar lite för svår? Och hur gör vi med alla »diskurser» som svischar förbi? Idéhistoriker och etnologer – skall de också tas på allvar? Skall vi låta ett genusperspektiv styra urvalet, eller – så gammaldags! – ett klassperspektiv?

Vad säger forskarna? Vi har rådfrågat fem historiker som är representerade i ARABs forskningsråd. Det var givetvis ingen lätt uppgift för de fem experterna, att begränsa sig till tre verk. Det krävde noggrann eftertanke om vad historia ska vara bra för. Vad vill vi förmedla till våra politiker? Svaren visade, delvis till vår förvåning, att det är mestadels historiska fakta om den svenska arbetarrörelsen och den svenska arbetsmarknaden som historikerna föreslog. En del av dessa fakta tecknar en bild av gömd eller mindre känd historia, om kvinnor på arbetsmarknaden och inom arbetarrörelsen, en annan del visar på de stora berättelserna om arbetarrörelsen och dess betydelse för politiken. Originalkällor såsom memoarer och utredningar har nämnts och kan onekligen vara inspirerande för den som inte har kommit i kontakt med sådant material tidigare. Att visa med hjälp av gamla utredningar att den svenska arbetsmarknaden redan på 1930-talet var uppdelad mellan män och kvinnor kan öppna ögonen för hur lite som har förändrats. Några av förslagen syftar explicit på att visa vilken politik den svenska arbetarrörelsen har fört när den hade makten och vilka konsekvenser denna politik har fått. Nämnas kan också att de flesta föreslagna verk skildrar den svenska utvecklingen, det förstärker bilden av faktaförmedling om det egna landet. Men i enstaka fall har också ett bredare perspektiv föreslagits såsom den tecknas i David Sasoons Hundra år av socialism.

De flesta av de tillfrågade är verksamma som forskare och lärare men få av dem har föreslagit en »kanon» som skulle motsvara kursplanerna vid svenska universitet och högskolor. Historiestudenterna ska enligt kursplanerna lära sig något annat än »bara fakta». I kursplanerna betonas att studenterna ska utbildas till kritiskt tänkande. De ska lära sig hur olika perspektiv formar vår bild av historien, hur dessa olika perspektiv kan ge helt åtskilda bilder av det förflutna, beroende på vem som berättar och under vilka omständigheter, och i bästa fall vad dessa olika perspektiv har använts till. Behöver det då nödvändigtvis vara svensk historia för att få denna kunskap eller, ännu mera krasst, behöver det vara den svenska arbetarrörelsens historia? Flera av våra experter har föreslagit olika verk ur nämnde Eric Hobsbawms produktion. Han har väckt intresse hos många studenter genom att han förmedlar ett kritiskt perspektiv på vad vi anser vara historiskt. I hans framställning finns inte mycket plats för den svenska utvecklingen, men den kan ses i ett större sammanhang. Skulle en svensk politiker inte också kunna få denna insyn om hon eller han läste Armin Maaloufs Korstågen enligt araberna som en av våra experter föreslog? Förvisso finns det pedagogiska fördelar om man rekommenderar ämnen som ligger personen nära och därför kan man tänka sig att Francis Sejerstedts Socialdemokratins tidsålder om Sverige och Norge under 1900-talet kan tänkas fungera på ett liknande sätt.

Svårigheterna i att besvara frågan om en lämplig kanon för historisk litteratur öppnar för debatten om nyttan och nackdelen med historien som Nietzsche formulerade det en gång i tiden. Men visst skulle vi på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek anstränga oss till det yttersta för att få fram rätt uppsättning tryckta skrifter, givetvis med Arbetarhistoria i spetsen. Där finns ju allt.

Klaus Misgeld & Silke Neunsinger

Innehåll

02 Ledare – av Klaus Misgeld och Silke Neunsinger
03 För 80 år sedan – Stripakonflikten
04 Rune Nordin: Bonderomantik för arbetarungdom. Det pionjära Brunnsvik
14 Sture Brändström: Musikutbildning för arbetare. Rekrytering och studiemiljö vid Framnäs folkhögskola 1952–1957

Solidaritet med Solidarnosc

18 Göran Jacobsson: De hittade lönnfacket. För Solidarnosc i polskt fängelse
24 Klaus Misgeld: Solidaritet med SOLIDARITET. Den svenska arbetarrörelsen och demokratirörelsen i Polen kring 1980
32 Ulf Eliasson: Diplomatin utmanas? Svenska demokrati- och säkerhetsintressen under den polska krisen 1980–1981
38 Robert Egerot: Polens sak är vår! Solidaritet i spegeln av svensk facklig press 1980–1983

Recensioner

44 Från Brunnsvik till Dagens Nyheter – Ingmar Lundkvist: Kulturprosten. Torsten Fogelqvist som DN-publicist och folkbildare – av Mats Myrstener
45 Gåtan om Hitler och det tyska folket – Götz Aly: Hitlers Volksstaat. Raub, Rassenkrieg und nationaler Sozialismus – av Villy Bergström
46 Studier om kommunismen – Jahrbuch für Historische Kommunismusforschung 2005 – av Werner Schmidt

Sista sidan

49 Rudolf Meidner-priset 2007 utlyses