Arbetarhistoria

Ledare

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har ett av sina magasin i Grängesberg i södra dalarna. Vi flyttade in i en gammal gruvstuga som blev över sedan brytningen hade upphört 1989. Där gruvarbetarna åt lunch och duschade av sig efter jobbet förvarar vi nu en del av arbetarrörelsens minnen. Svett och matos har ersatts av arkivdamm, industrisamhället av informationssamhället. Så verkar det i alla fall. Men historien är ju inte linjär och förutsägbar, utan innehåller som vanligt massor av kringelkrokar. När jag besöker Grängesberg i början av januari berättar VD:n för kommunens fastighetsbolag att det nu finns planer på att ta upp gruvdriften igen. Det förflutna verkar på retur, även om inget är bestämt ännu och alla inte heller är hellyckliga över tanken på att öppna den drygt 600-åriga gruvan. Det är samma historia som i Kiruna. Just när vi i den gamla industrivärlden trodde att en ny tidsålder hade randats slår industrisamhället tillbaks och når global omfattning. Snabbväxande ekonomier som Indien och Kina skriker efter järnmalm och driver upp råvarupriserna till nivåer som gör det lönsamt att borra allt djupare i berget och ta upp gamla nedlagda gruvor.

Den rostiga gruvnäringen framstår plötsligt som framtidsbransch. Och när framtiden kommer i retur till platser som den övergav för 15-20 år sedan får man förstås vara tacksam. Riskerar gruvan att underminera husen så river man dem och bygger nya. Grängesbergs centrum lever farligt den dagen beslut fattas om att återuppta driften. I Kiruna måste hela staden flyttas för att brytningen ska kunna fortsätta. Att riva eller flytta hus, vägar och samhällen låter brutalt, som ett extremt offer på tillväxtens och penningens altare i den nya kvartalskapitalimens era. Men tanken att allting måste vara just som det är nu, och att man har någon sorts rätt att för evigt bo kvar i det hus och på den plats där man en gång råkade födas är faktiskt inte särskilt djupt förankrad i historien. Många är de gruvorter där hus och människor genom tiderna successivt fått maka på sig för att näringarna krävt det. Långt före industrialismen kunde folk ge sig ut på halvårslånga arbetsvandringar eller ta hus och hem med sig till nya orter där framtidsutsikterna verkade bättre. Husen byggdes för att enkelt kunna monteras ner och flyttas. Städernas träbebyggelse hade ofta börjat sitt liv på landsbygden. Eller också kom order uppifrån.
Gustav Vasa, den barske riksgrundaren, är känd för att beordra borgarna i rikets städer att rycka upp sina bopålar och flytta till någon annan plats som för tillfället behagade kungen. Han var inte ensam. Finnmarker och lappmarker röjdes och odlades upp med metoder som inte alltid var demokratiska. Samhället har en lång tradition av rörlighet, frivillig och påtvingad. Det är först i modern tid som det statiska livet där sysselsättningen ska komma till människan istället för tvärtom har blivit idé. Priset för detta är förstås att framtiden kan passera förbi medan man tittar på. Gruvnäringen är bara det mest spektakulära exemplet på att både människor och samhällen som inte är beredda att förändra och förflytta sig snart kommer att hamna i historiens bakvatten.

Här finns förstås en paradox, eller två. En handlar om att dagens människor är mobilare, arbetspendlar eller nöjesreser mer och längre än någonsin tidigare, samtidigt som vi tar för givet att hembygden och närmiljön ska vara bestående, som de alltid varit. Därav en del av motståndet mot att ta upp gamla gruvor, liksom mot projekt som ett tredje järnvägsspår genom centrala Stockholm. Det är frestande att ställa upp en hypotes; ju rörligare vi blir, ju snabbare världen snurrar, desto större vår längtan efter och behov av en trygg punkt, ett nav i tillvaron dit vi kan återvända för att samla krafter – en plats där livet alltid går sin gilla gång och tiden tycks stå stilla. Den svällande floran av tidskrifter om hus, hem, trädgård och inredning talar åtminstone för att hypotesen har någon grund för sig. Den andra paradoxen rör industriarbetet och industriarbetaren, så ofta uträknade i ett samhälle som ömsom kallar sig postindustriellt och tjänstebaserat. Historiens oberäkneliga sätt att slingra sig och återvända till platser där den redan varit tyder på att det inte riktigt förhåller sig så. När industriminnen återigen blir levande industrier reser det en utmaning mot historikernas alltför slentrianmässiga epoktänkande.

LARS ILSHAMMAR

Innehåll

LEDARE

01 Lars Ilshammar: Framtiden tur & retur
02 Tobias Karlsson: Personalnedskärningar då och nu. Turordning, senioritet och behov

BRUNO KREISKY

08 Klaus Misgeld: Politik för Österrike. Bruno Kreisky och Sverige
18 Kaj Björk: Möten med Bruno Kreisky. Kaj Björk minns Kreiskys tid i Sverige
21 Jenny Andersson: Från Brandt och Kreisky till Blair och Brown. Den tredje vägens konstellationer och Sverigebilden

DEN REDIGERADE KÄLLAN

28 Klas Åmark: »Jag kan inte påminna mig att jag sett något liknande material på annat håll som så utförligt uppehåller sig vid politikens oskrivna lagar»
30 Rolf Torstendahl: »Även Göran Perssons memoarer är en konstruktion av hur han nu vill uppfatta sitt liv och få andra att uppfatta det»
32 Ylva Waldemarson: »Om vi endast återger den historia som ’blev av’ döljer vi de politiska alternativen och bidrar till att skriva segrarnas historia.»

NYHETER FRÅN ARAB

36 Hans Larsson: Bibliotekets nyförvärv under 2007
37 Magnus Jerlström: Internationellt i SAC:s arkiv

RECENSIONER

43 Silke Neunsinger: Aktiv journalistik i högglansformat – Eva Ekstrand: Kaj Anderssons Morgonbris: kvinnopress, trettiotal och längtan efter fri tid.
45 Lars Ilshammar: Till artefaktens försvar – Mats Burman: Samtidsarkeologi.
47 Lâle Svensson: 1000 svenska arbetare backade upp finska soldater i Vinterkriget – Eric Björklund: En mur mot öst. Svenska Arbetskåren i Finland 1940.

DOKUMENTET

48 Ulf Jönson: »Tack vare Joe Hill håller jag på att bli historiker.»