Arbetarhistoria

Innehåll

Ledare

03 Ulf Jönson: I City spränger man…

04 Peer Henrik Hansen: 10 års hemmelige samtaler i den kolde krigs skygge. Aksel Larsen, CIA og Sverige

Nyheter från ARAB

10 Arne Högström: Ett rike av denna världen. Zeth Höglund som pacifistisk journalist, visionär poet, revolutionär agitator och socialdemokratiskt borgarråd

28 Lars Gogman: Från kvinnoklubb till Grupp 8. Kvinnors särorganisering i den svenska kommunistiska rörelsen

På gång

39 Gerd Callesen: MEGA2 – halvvejs fremme. Et internationalt projekt

42 Regina Roth: MEGA digital. Økonomiske tekster af Karl Marx på Internettet

Recensioner

46 Tobias Samuelsson: Barns arbete i andra världskrigets England – Berry Mayall & Virginia Morrow, You can help your country. English children’s work during the second world war

47 Lars Edgren: Visar vikten av att se sambanden bortom nationsgränserna – Marcel van der Linden (red.), Grenzenüberschreitende Arbeitergeschichte: Konzepte und Erkundungen / Labour History Beyond Borders: Concepts and Explorations. ITH Conference Proceedings, vol. 44

Dokumentet

50 1908: Ombud nummer 155 vid SAP:s kongress

Ledare

I City spränger man…

»Arkiv är inte historiens mausoleer utan dess ammunitionsförråd. Goda arkivarier vet inte endast hur man ordnar och bevarar akter och manuskript. De är även sprängmästare som vet precis hur man umgås med explosivt material.»

Citatet lär ursprungligen härstamma från Süddeutsche Zeitung, men jag har hämtat det från en artikel i Der Archivar, en tysk tidskrift för arkivarier. [Not 1]

Så vad är ett arkiv egentligen? Saken diskuteras då och då, inte minst bland arkivarierna själva. Arkivarien som kulturarbetare är till exempel ett omdebatterat fenomen: »Jag tror till exempel att när en av landets åklagare som en morgon beger sig till rätten med stämningsansökan, bevis etc. i handen för att försöka få den där hemska mördaren inom lås och bom knappast reflekterar över att han bidrar till kulturarvet» skrev arkivarien Michael Dahlin för ett par år sedan i en debattartikel. [Not 2]

Dahlin har en poäng. Arkivhandlingarnas främsta brukare är de som har skapat dem, det vill säga de människor, organisationer, företag och myndigheter som  håller möten och skriver protokoll för att hålla reda på vad som beslutats, de som botar oss när vi är sjuka och skriver journaler för att vi skall få bästa möjliga vård av dem själva och dem som tar över, och de som förhandlar om löner och arbetsförhållanden och skriver avtal som sparas för att bevisa rättigheter och skyldigheter. Så småningom, efter hand som åren går, lämnas dessa handlingar till arkivinstitutioner som ARAB. Inte ens det betyder att de har förlorat sin kraft: ofta vänder sig organisationer till oss för att hämta frambevisen, gamla avtal och stadgar och mycket annat, för att de behövs för något som håller på att hända nu. Arkivhandlingarna är deras ammunition och vi blir deras sprängmästare.

Men arkiven har ett liv också efter att de lämnat sina upphovsmän, för att efteråt vittna om dessas slit och mödor, nederlag och triumfer.Det är då de förvandlas till »kulturarv». Arkivinstitutionerna, platserna där dokumenten till slut (och i bästa fall) hamnar, sorterar i Sverige under Kulturdepartementet, tillsammans med olika typer av institutioner för konst, litteratur,musik och annat som rör den andliga odlingen. När arkivutredningen »Arkiv för alla» publicerades för omkring tio år sedan fickmånga intrycket att utredaren betraktade arkivinstitutionerna som en sorts museer med dålig besöksstatistik, inte minst utifrån förslagen om olika typer av satsningar för att öka tillströmningen. »Daglediga vuxna» pekades bland annat ut som en målgrupp.

Hos oss är alla välkomna, vare sig de är »daglediga» eller står mitt i arbetslivet. Men resonemanget pekar på att man blandar samman olika typer av användning. Museer, konserter, konsthallar bygger alla på en direktupplevelse av kulturen.Den som önskar denna upplevelse måste själv ta sig dit och lyssna, titta. Informationen i arkiv kan användas och nå »alla» även indirekt. Ty de flesta av arkivens användare kommer dock från annat håll i första hand. Av våra besökare kommer många från universitet och högskolor och hör sålunda till Utbildningsdepartementets budget. En del är också journalister som skriver för tidningar och tidskrifter helt utanför den offentliga sfären, men de har alla det gemensamt att de avser sprida kännedom om sina undersökningar till en större publik. Användningen av arkiven är alltså både direkt och indirekt: resultaten publiceras och når så en större publik av bokläsare, tidningsprenumeranter och andra som tar del av informationsflödet. Kan det vara så att arkivens hemvist i kultursektorn som blockerar denna insikt, i synnerhet om kultur antas vara något slags guldkant på tillvaron som man ibland har råd med och ibland inte.

Vi får hoppas att det inte är så, för det skulle i så fall utgå från en dålig och inskränkt definition av kultur! Kultur är allt vi gör för att visa att en annan värld är möjlig. Kulturarvet är berättelsen om hur vi försöker nå dit. Kulturarvet är ammunitionen.

Noter

1. »Archive sind nicht die Mausoleen der Geschichte, sondern ihre Munitionslager. Gute Archivare wissen nicht nur, wie man Akten und Manuskripte ordnet und restauriert. Sie sind zugleich Sprengmeister, die genau wissen, wie man mit explosivem Material umgeht.» Jag har hämtat citatet från Gabriele Stüber, »Qualitätsparameter archivischer Arbeit – Überlegungen zur Dienstleistung und Ressourcengewinnung» i Der Archivar, 2003 häfte 3)
2. http://www.dik.se/www/dik/web.nsf/dx/090219-Debattenom- arkivariens-yrkesroll-fortsatter

Rättelse

Sidan 20: I de två första stroferna av Zeth Höglunds dikt har några rader hamnat fel. Så här lyder dikten “Mitt rike är av denna världen” i sin helhet:

Må andra längta till ett land där ovan
långt bortom molnen i det fjärran blå,
dit barns och dårars dunkla drömmar gå -
jag har ej undfått denna nådegåvan.
En smula vansklig syns mig ock den långa färden.
Mitt rike är av denna världen.

Ej himlar locka mig om än så sköna,
där änglar sjungande vid harpoljud
hembära lov och tack till Herren Gud.
Jag stannar hellre på vår jord den gröna,
där synden brusar och där praktfullt skimrar flärden.
Mitt rike är av denna världen.

Ty ej mitt hjärta tål den bleka friden,
att dåsa bort i unken ro min dag -
Nej, må trumpeten smattra högt till slag!
Min själ är kär uti den heta striden,
där klingor korsas och där manligt blixtra svärden.
Mitt rike är av denna världen.