Arbetarhistoria

Innehåll

Ledare

03 Silke Neunsinger : På historiens slingriga och outgrundliga vägar

04 Kjersti Bosdotter-priset till Frank Meyer.

05 Fredrik Lilja: Historien om en sydafrikansk farm. Ullproduktion, kapitalistisk expansion och arbete på Wellwood, 1860–1950

11 Lars Gogman: Axel Jansson, kommunisten som försvann

21 Arne Högström: Václav Kostelecký: Gunnar Myrdals trogne vapendragare

25 Hans Larsson: Spanien efter inbördeskrig

27 Hans Larsson: Spanska tidskrifter på ARAB:s hyllor

34 Jenny Edlund, Kalle Laajala, Hans Larsson och Eva-Karin Annemark: Fyra bibliotekarier och ett bibliotek

Ny litteratur

37 Lästips

Nyheter från ARAB

39 Catalina Benavente: Inkommet trots leveransstopp: 2012 års accessioner

41 Bildkällor Arbetarhistoria 2013:2

Dokument

42 Arne Högström: Karl Kilbom som drakonisk filmbedömare

44 »Fackföreningsrörelsen och välfärden» 1986

Ledare

På historiens slingriga och outgrundliga vägar

Förra våren satt jag på ARAB:s systerinstitution i Amsterdam, Internationella Institutet för Socialhistoria. Med fin utsikt över en av kanalerna läste jag protokollen från Fria Fackföreningsinternationalens (FFI) kvinnokommitté på jakt efter likalönsfrågan. I slutet av 1950-talet dyker Lucy Mvubelo upp i materialet, hon är arbetarrepresentant för Sydafrika på ILO. Kvinnokommittén har inte råd med utomeuropeiska representanter så de blir glada att Mvubelo kan vara »observer». Jag tycker att det är anmärkningsvärt att en kvinna som klassas som svart enligt de dåtida sydafrikanska raslagarna representerar arbetarna vid ILO.

I februari i år åker jag till arkivet i Johannesburg, Historical papers på Wits University. Jag ska undersöka textilarbetarfackens hållning i likalönsfrågan. Jag vill veta hur det har sett ut lokalt, hur förhandlingarna om lön har gått till
mellan cheferna och facket. Jag vill också veta om det finns en koppling mellan FFI och Sydafrika. De sydafrikanska facken är inte medlemmar och från och med 1964 har Sydafrika dragit sig tillbaka från ILO. Jag tänker också att arkivarierna
nog vet massor om Lucy Mvubelo och att det är bara att fråga om henne. Men nej, de visste definitivt inte vem Lucy Mvubelo var.

Jag dyker ner i de olika textilarbetarfackens material och hittar henne överallt. Hon säger att de fackliga organisationerna inte ska vara politiska, men hon är en av kvinnorna bakom demonstrationerna mot passlagarna. Hon talar vid ett flertal tillfällen på ANC-möten och är politisk så det stänker. Hon reser till USA och ska övertala de amerikanska företagen att inte dra sig tillbaka från Sydafrika, för annars kommer kvinnorna att förlora jobben. Jag hittar ett brev från svenska Beklädnads från 1980-talet där de visar sin solidaritet med Mvubelo efter att hennes hus i Soweto har bensinbombats. Hon bor i Orlando, där även Mandelas och Tutus hus ligger. Jag hittar bilder på henne från sent 80-tal, nu vet jag hur hon ser ut, jag vet att hon är väldigt energisk och jag vet att hon stannar kvar i Sydafrika och kämpar under villkoren som råder.

Tillbaka i Sverige läser jag en bok om kvinnors fackliga kamp i Sydafrika, skriven av en amerikansk historiker, Iris Berger verksam vid University at Albany. Det visar sig att hon har intervjuat Mvubelo och jag tar kontakt med henne. Berger är jättetrevlig och mycket generös. Hon lovar att kolla i sina gamla transkriptioner om hon hittar något om Mvubelos uppdrag för ILO och FFI. Jag hittar också en dödsruna över Mvubelo skriven av en journalist. I den står att det finns ett opublicerat manus: hennes memoarer. Jag tänker att jag verkligen måste få kontakt med journalisten som känner till manuset.

Eftersom Bergers bok är så bra läser jag även en annan bok som hon har skrivit förord till, Ray Alexander Simons memoarer. Det är en lettisk kvinna med judisk bakgrund, som engagerar sig starkt för kommunismen, hon utvandrar till Sydafrika under 20-talet och organiserar livsmedelsarbetarna. Hon jobbar med alla befolkningsgrupper, hon är emot att fackliga organisationer ska registrera sig för då skulle de sälja ut strejkrätten. Det är en skildring där organisering
och flygbladsutdelning varvas med ständiga missfall, men hon jobbar outtröttligt. Hon och hennes man är också med att bilda SWAPO. Under 60-talet när situationen blir ohållbar för paret Simons flyr de till Zambia där de lever i exil fram till slutet av apartheidstiden. Under 1970-talet deltar Alexander Simons i ILO:s möten för att rapportera om situationen i Sydafrika. Resorna finansierar hon genom att sälja afrikanska tyger och konsthantverk i Genève. När Mandela, efter att ha blivit frisläppt, gör sin första utlandsresa till Zambia för att tacka Kaunda för stödet till ANC då sitter paret Simons på samma flygplats för att för första gången efter många decennier i exil flyga hem till Sydafrika.

I slutet av boken nämns i förbifarten att paret Simons skickade sitt material till Uppsala i slutet av 1980-talet för att få det ordnat och förtecknat. Det väcks en stilla förhoppning i mig. När jag ändå är på Nordiska Afrikainstitutets (NAI) bibliotek i Uppsala, passar jag på att fråga om arkivet. Efter 15 minuter kommer bibliotekarien och berättar att allt material finns mikrofilmat på NAI, originalhandlingarna har skickats tillbaka till Kapstaden.

Det är inte bara historiska händelseförlopp som måste ses i ett globalt sammanhang, även det efterlämnade materialet följer slingrande och ibland oförutsägbara stigar. Det är förstås ingen slump att även en kommunist som Ray Alexander Simons lämnar sitt material till Nordiska Afrikainstitutet. Det är kontakterna mellan befrielserörelsen i Södra Afrika och solidaritetsrörelsen i de nordiska länderna som har banat vägen. Att vissa personer och händelser har ägnats mera uppmärksamhet åt i historisk forskning utanför landets gränser än innanför hänger förstås ihop med det politiska läget, men det är också ett viktigt skäl till att historiker måste samarbeta bortom gränser för annars blir det svårt att hitta i materialdjungeln.

ARAB:s samlingar innehåller mycket material som är direkt kopplat till den svenska arbetarrörelsens solidaritet med människor som har varit och är förföljda och förtryckta av diktaturer. I detta nummer presenterar vi en sammaställning av de
spanska tidskrifter, från och med spanska inbördeskriget, som finns på ARAB:s hyllor. Catalina Benavente skriver om ARAB:s material om den tyska flyktingen Hermann Knüfken som lämnades in av Stefan Lamm som gjorde en film
om Knüfken.

SILKE NEUNSINGER

Forskningsansvarig, ARAB, och redaktör för Arbetarhistoria