Arbetarhistoria

Innehåll

LEDARE
Jonas Söderqvist: Vad finns att forska på för framtidens historiker?

06 Anders Gustafson, Bert Ola Gustavsson och Dick Schyberg: Eric Johansson – en svensk konstnär i den tyska klasskampens tjänst

20 Henrik Saxenius: Den svenska arbetarrörelsen och »svartingarnas» hemkomst. Förföljelser och trakasserier mot Finlandsfrivilliga 1918–1939

34 Ingrid Millbourn: Intervju med Ernst Wigforss våren 1972: »Vi var liberaler i praktiken medan vi var socialister i idéer och tradition»

38 Sam Johanson: Att vara ligist

FRÅN ARKIVET

42 Lars Gogman: De svenska kommunisternas kaderarkiv

46 Kaj Björk: Clartés julfest 1938

49 Halat Shire: Tidskriften Zimmervald digitaliserad

RECENSIONER

50 Martin Grass: Från en konnässör till en annan: den senaste Brantingbiografin recenseras av ARAB:s egen expert i ämnet – Olle Svenning, Hövdingen Hjalmar Branting: en biografi, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014

54 Samuel Edquist: Intressanta närbilder av det tidiga 1900-talets företagarelit – Pål Brunnström: Ägare och kapital: klass och genus hos kapitalägare i Sverige 1918–1939, Lund: Pluribus kf, 2014

56 Medverkande i detta nummer

56 Bildkällor i detta nummer

57 Lästips från biblioteket

DOKUMENTET

60 Jenny Edlund: Från Flemingsberg till Venedig: Petra Bauer gör konst av vårt arkivmaterial

LEDARE
Vad finns att forska på för framtidens historiker?

En stor del av arbetarrörelsens diskussioner som förr fördes i studiecirklar, på möten eller i fikarum på arbetsplatser, förs idag i diskussionstrådar på bloggar, eller på plattformar som ägs av företag som Facebook, Instagram, Twitter och YouTube. Företagens arkivering av detta material kommer med alla sannolikhet lämna en hel del att önska. Detta gäller naturligtvis inte enbart arbetarrörelsens organisationer: hela det digitala kulturarvet är extremt kortsiktigt. Att förvara sina familjefoton enbart i mobiltelefonen är inte ovanligt idag, men det håller med alla sannolikhet inte i längden.

Det kanske mest är en personlig förlust om filmer på barnbarnen försvinner för all framtid när telefonen går sönder. Men hur ska en rörelse, eller ett samhälle, med lika kortsiktig arkiveringsdisciplin kunna hålla sitt arbete levande, om alla digitala dokument lagras på ett icke-sökbart sätt eller i icke-framtidssäkrade filformat? Det vill säga om de överhuvudtaget lagras.

Dagens sociala rörelser skiljer sig väsentligt från tidigare. Protester kan blossa upp och försvinna utan att lämna mer spår efter sig än en blogg och några tidningsrubriker. Kampanjen »Vi kallar oss», som från början var ett försök från företagarorganisationen Bemanningsföretagen att hitta på ett nytt och lite mer positivt klingande samlingsnamn för ”bemanningsanställda”, kapades av arga anställda på bemanningsföretagen som istället lade upp bilder på sig själva med namnförslag som inte alls var i linje med vad PR-byrån bakom kampanjen hade tänkt sig.

Denna protest var spontan. Det finns inga mötesprotokoll, ingen mejlkorresepondens bevarad. Det fanns inte ens en formell organisation. Allt som finns kvar är en facebook-sida med några foton som skickats in från bemanningsanställda, och en lista över de inskickade förslag som fick flest röster. Det är inte mycket att gå på när vi ska skriva historien över spontana protester mot anställningsförhållanden under det tidiga 2000-talet, men det är vad vi har.

Lyckligtvis finns det människor som tänker kring dessa frågor. Vi kan idag se en rad projekt och aktiviteter som försöker lösa problemen med det kollektiva minnet i den digitala tidsåldern. I förra numret av Arbetarhistoria presenterades Jenny Jansson och Katrin Ubas projekt »Arbetarrörelsens digitala omvandling». Projektet syftar till att samla in material från sociala medier, som arbetarrörelsens organisationer producerar och publicerar, men inte arkiverar eller bevarar på ett organiserat sätt. Förhoppningsvis kan detta projekt vara ett steg på vägen. ARAB:s systerorganisation i Grekland, ASKI – Institute for Contemporary Social and Labour History, stod 2008 inför ett liknande problem. Hur skulle proteströrelsen mot Trojkans (EU, IMF och Världsbanken) nedskärningskrav dokumenteras och bevaras? Anställda på institutet gav sig ut med kamera och inspelningsutrustning för att aktivt samla in slagord, röster från demonstrationståg och torgmöten. Resultatet blev starten för en kontinuerlig insamlingsverksamhet och ett deltagande arkiverande från en ny social rörelses medlemmar.

På samma sätt som 1890-talets sociala rörelser beslöt sig för att dokumentera sin verksamhet för framtiden, skapar dagens sociala rörelser arkiv och material över sin egen verksamhet. Exakt vad som kommer ut av detta arbete återstår att se, men en sak är säker: minnesinstitutioner världen över står inför enorma utmaningar och måste hjälpa dessa rörelser, nya såväl som etablerade, på traven.

JONAS SÖDERQVIST