Arbetarhistoria

Ledare

Historien – rent fysiskt!

År 2002 – det stora jubileumsåret för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek – är nu över. Som alltid vid sådana tillfällen har vi haft anledning att fundera över vårt uppdrag, vårt värde och den historia som vi bevarar. När Oscar Borge år 1902 grundade institutionen var det en pionjärverksamhet, den första i sitt slag i världen, och det gällde att motivera arbetarrörelsen att dokumentera sin historia. Samtidigt var materialmängden mindre, allting betraktades som viktigt och värdefullt, allting skulle samlas in. Historien står nu i arkivkartonger i våra magasin och resultatet av Borges och hans efterföljares arbete har vi haft anledning att glädjas över. Det stod inte minst klart för oss i samband med att vi inför jubileet sammanställde beståndsöversikter där vi lyfte fram intressant internationellt material i våra samlingar.

Men parallellt med jubileumsaktiviteterna har förstås verksamheten fortgått, vardagsslitet i forskarexpeditionen och magasinen, och även här har vi funderat över innehållet i våra samlingar. Under det sekel som gått har nämligen informationsproduktionen i arbetarrörelsens organisationer, liksom i samhället i övrigt, svämmat över alla bräddar. Medan Borge pietetsfullt tog tillvara varje dokument, tidningsklipp och basarbiljett så kan det nuförtiden hända att vi tar emot hela lastbilar fulla med arkivtransporter. Mängden och mångfalden är ju förstås glädjande, men att allt detta material inte är historiskt ovärderligt stod klart för oss när vi till följd av en vattenläcka nödgades tömma ett magasin på 1 500 hyllmeter tidigare oinventerat material. Det visade sig att vi hade förvarat mängder av gamla verifikationer, hela restupplagor av tryckta kongressprotokoll och annat som omedelbart kunde köras till bränning. Begreppet »historiens skräpkammare« fick plötsligt en mycket påtaglig innebörd för oss.

Vi, liksom alla andra arkiv, måste kritiskt värdera och sovra i det arkivmaterial som tas emot. Alla förvaringsproblem kan inte lösas genom införskaffande av nya magasin. Och allt är inte lika viktigt. De faktiska erfarenheterna av mötet med forskare i vår arkivexpedition ger stöd för detta och det är lätt att ge exempel på icke-gångbart arkivmaterial. Hit hör framför allt de enorma mängder räkenskaper som ju all organisationsverksamhet producerar. Ett års verifikationer från en medelstor organisation fyller flera volymer. Kassaböcker, som ju åtminstone tidigare och i många fall fortfarande är i stora, udda format med tjocka, hårda pärmar som väger bly, har vi i tiotusental. Till ingen synbar nytta, för ingen efterfrågar dem. För att skona våra ryggar och lämna plats i våra hyllor för intressantare och viktigare material vill vi gärna göra oss av med större delen av dessa volymer.

Det har sagts allmänt att 97 procent av alla forskare använder ungefär tre procent av de handlingar som står i arkiven. Svante Beckman, professor i Linköping, uttryckte en liknande tankegång under förra vårens svenska arkivvecka i Lund när han sade att sannolikheten för att den enskilda arkivhandlingen skall bli använd av forskningen är praktiskt taget lika med noll. Om vi vore säkra på att dagens och morgondagens forskare skulle använda sig av samma tre procent arkivmaterial så skulle vi kunna göra enorma utrymmesvinster. Men det vet vi inte. Både samhället och forskningens intressen förändras. När en fackföreningshistoriker går igenom förbundens verksamhetsberättelser, stadgar och protokoll i jakten på en organisations historia så kan till exempel en kvinnohistoriker i stället få vända sig till arkiven efter de många små lokala avdelningar och föreningar i vilka sannolikheten att finna politikens och den fackliga rörelsens kvinnor är större. Kommande forskningstrender kommer kanske att efterfråga helt annat material.

Och dessutom: Trots insikten om det nödvändiga i att rensa ut en massa arkivalisk bråte kan det inte hjälpas att vi ideligen ser material som vi tycker kunde förtjäna ett bättre öde än att bara värma hyllor i magasinen. Kassaboken från en liten förening ger besked om det politiska arbetets vardagsbestyr, om utgifter och inkomster från dag till dag, när man fick in medlemsavgifter och betalade lokalhyra, hur många bullar man köpte till mötena, vad man lade sina pengar på. I många fall är det nästan lika intressant att följa en verksamhet genom en kassabok som genom föreningens protokoll.

I sin essä Mordets enkla konst hävdade deckarförfattaren Raymond Chandler att »det finns inga tråkiga ämnen, bara tråkiga intellekt«. Det är kanske något att se som en utmaning, för privatforskaren såväl som för uppsatshandledaren vid högskolan. Så vid nästa besök hos oss eller någon annan arkivinstitution: Titta igenom hela arkivförteckningen! Chansa och beställ fram något som ser fullständigt oglamouröst ut! Det kanske blir morgondagens forskningstrend.

Ulf Jönson

Innehåll

2 Ledare

3 för 100 år sedan

4 Mats Johansson: Patronen och facket. Den industrisociala miljön vid Båtskärsnäs sågverk i början av 1900-talet

12 Ingemar Svensson: Här vissnar barnaskarans blomstervärld. Minderåriga i grottekvarnen

18 Eva-Karin Josefson: En obekväm fransk socialist. Georges Renard

24 Hans Larsson: »Bryt med vanor och personer«. Situationister och skådespelssamhälle

31 Martin Grass: En ansvarsfull uppgift. Att ordna och förteckna personarkiv

Kommenterat

37 Aleksander Kan: Bevara enigheten! Hjalmar Brantings råd till de ryska partikamraterna, april 1917

37 Kaj Björk: Per Albin och Mussolini

40 Àngel Beneito Lloris: Svensk-norska sjukhuset i Alcoy. Skandinavisk hjälp under det spanska inbördeskriget 1936-1939

42 Alberto Fernández: Ett ideologiskt tankefel. Socialism och det internationella språket - Lars Gogman: Arkivariens efterord

Sista sidan

49 Ryskt material på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek - Jubileumsårets sista konferens - ARAB:s nya öppettider