Arbetarhistoria

Ledare

Historien är full av jubileer och det finns ständigt anledning att uppmärksamma »jämna årtal» med händelser att minnas. 2006 är ett år fyllt av minnesdagar där det ofta knappast finns något att fira, men mycket att reflektera över. Här skall en rad händelser nämnas från vilka alldeles specifika signaler har utgått och utgår och vars innebörd i det allmänna medvetandet ibland har förändrats under årtiondenas lopp. För 125 år sedan, den 6 november 1881, höll August Palm sitt första och mest berömda tal på svensk botten, i hotell Stockholm i Malmö: »Hvad vil Sosial-Demokraterna ». Det är kanske inte så mycket talet som har citerats utan rubriken, i mer eller mindre försvenskad form. »Vad vill egentligen socialdemokraterna » – denna politiskt laddade fråga kastas ut i många sammanhang, under hänvisning till mästaren Palm som under sitt fortsatta liv själv knappast alltid ville just det som »socialdemokraterna » ville.

För 100 år sedan ägde vräkningarna i Mackmyra rum, på en liten ort med en sulfitfabrik utanför Gävle. På denna historiska plats skall ett minnesmärke resas. Vräkningarna med början den 19 april 1906 var arbetsgivarens svar på arbetarnas beslut att bilda en fackförening. Ledningen stängde fabriken och lät vräka arbetarna och deras familjer ur deras av bolaget ägda bostäder. Sammanlagt 200 personer berördes, men efter sex månaders kamp som gav eko över hela landet erkändes föreningsrätten. Vad denna händelse symboliserar – liknande förekom även på andra orter – är väl främst arbetarnas beroende av en omedgörlig arbetsgivare, ett beroende som berör alla livsområden: i en rå, kapitalistisk värld hamnar den som inte gillar läget bokstavligen på bar backe. Samma år 1906 grundade socialdemokraterna i Norrbotten tidningen Norrskensflamman vars första nummer utkom den 2 oktober. »Flamman», som den heter sedan 1998 och från 1987 med hemvist i Stockholm, har genomgått många utvecklingsfaser. 1917 blev den vänstersocialdemokratisk, 1922 kommunistisk. 1940 brändes dess fastighet i Luleå ner av nazistsympatisörer och fem människor dog. 1977 blev tidningen de så kallade norrbottenkommunisternas, arbetarpartiet kommunisternas (apk), organ. 1990 slog den åter in på en annan väg och kallar sig nu »oberoende socialistisk». Tidningen »fyller 100 år – mot alla odds», som redaktionen själv skriver med anledning av jubileet, ett jubileum som kanske också kan innehålla lite av »eftertankens kranka blekhet».

För 75 år sedan avlossades skotten i Ådalen som tog fem människors liv. »Ådalshändelserna» den 14 maj 1931 framstår som något alldeles särskilt, som ett obegripligt undantag i den moderna svenska historien, men hade och har dessvärre sina betydligt mer omfattande motsvarigheter i många länder jorden runt. Budskapet är tydligt: det kan kosta livet att inte finna sig i de villkor som råder i en värld av hårda klassmotsättningar. I Ådalen handlade det kanske mer om misstag, i andra situationer är det fråga om ett medvetet krig. Men Ådalens budskap är lite mer invecklat än så vilket visar sig inte minst i de mediala berättelserna efter demonstrationen: om protesternas karaktär, dödsskjutningarna och begravningarna av de dödade. Budskapen handlar om våld kontra icke-våld, både när det gäller aktioner mot strejkbrytare och ordningsmaktens motaktioner; de handlar om ideologiers och partiers försök att lägga beslag på martyrerna; det handlar om rättvisa, den som krävdes och den som inte gavs i de åtföljande rättegångarna.

Skotten i Ådalen ägde rum i början av ett årtionde präglat av förtryck av arbetare på många håll i världen och inte minst i Europa: i Italien, Tyskland, Österrike, Spanien och en rad andra länder. För 70 år sedan, i juli 1936, gjorde höga militärer uppror mot den republikanska regeringen i Spanien och ett treårigt grymt inbördeskrig tog sin början. Bland dem som deltog på Republikens sida i den Internationella brigaden fanns även många flyktingar från de länder som behärskades av fascister och nazister. Det är flyktingar undan diktaturer och förföljelse och deras mottagande som beaktas särskilt i detta häfte. Sverige var inget stort mottagarland för flyktingar under nazisttiden, om man bortser från dem som kom från nordiska grannar. Sverige, »denna lycksalighetens halvö», låg »i kontinentens utkant» (så titlarna av två essäsamlingar om Sverige och Europa, 1986 och 1987), och dess mottagningspolitik var dessutom långt ifrån generös vilket flera av de nedan följande artiklarna illustrerar. Många flyktingar försökte att komma vidare till andra kontinenter, men den sista möjligheten att lämna landet (med undantag för särskilt utvalda som flögs ut) försvann för 65 år sedan, när Tyskland den 22 juni 1941 anföll Sovjetunionen. En av de tyska anfallslinjerna gick norrut genom de baltiska områdena mot Leningrad. Detta var andra gången under Andra världskriget de baltiska folken upplevde brutal förföljelse, även om det var delvis olika grupper som drabbades mest. 1939/ 1940 hade de baltiska republikerna ockuperats av sovjetiska trupper. Dessa återkom 1944 – och så började den tredje förföljelsen under denna period. Varje gång försökte flyktingar komma undan, även om grupperna var olika stora. Sverige låg närmast. Flera artiklar handlar just om dessa flyktingar.

En som kom undan både nazismen och även Stalins regim skulle för övrigt ha fyllt 100 år i år. Det är en i Sverige kanske inte längre särskilt känd tysk politiker. Herbert Wehner (1906–1990), som var fram till åtminstone 1942 kommunist och sedan blev socialdemokrat, hade efter sina år i den svenska exilen (1941–1946) slutit landet till sitt hjärta, och detta trots att han, som hade blivit dömd som »utländsk agent» till tukthus och utvisning, hade fått lära känna det mest utifrån fängelser och interneringsläger (1942–1944). Wehner blev vid sidan av Willy Brandt och Helmut Schmidt en av SPD:s viktigaste politiker under efterkrigstiden. År efter år återkom han till Sverige, efter att ha blivit »benådad», och köpte så småningom ett hus på Öland. Det var många partikongresser som han deltog i, lyssnande, antecknande. Han var en av de många flyktingar från det tyskspråkiga området som trots ett kyligt mottagande behöll en vänskaplig relation till vårt land eller till och med stannade här – två av de sista mer kända jordfästes under detta år 2006, förre LO-ekonomen Rudolf Meidner (som dog den 8 december 2005, 91 år gammal) och företagaren, socialdemokratiske kulturpolitikern och skribenten Harry Schein (född 1924, död 11 februari).

I februari 1956, för 50 år sedan, ägde i Moskva den »20:e partikongressen » rum, då partisekreteraren Nikita Sergejevitj Krusjtjovs höll sitt berömda hemliga tal om Stalintiden. När det blev känt vad han hade sagt inför församlingen och hur det mottagits inom Sovjetväldet, blev detta till en signal som väckte nytt motstånd och ledde till uppror mot sovjetsystemet, främst i Polen och Ungern samma år 1956. Talet användes som intäkt för att det krävdes ett omtänkande i den internationella kommunistiska världen, även om detta nytänkande skulle ta sin tid, till exempel i Sverige, och lida många blodiga bakslag, som just i Polen och Ungern samma år, där frihetslängtan kvävdes med våld, på samma sätt som i Tjeckoslovakien 1968. Men detta blev inte slutet för längtan efter frihet. »I Polen har en märklig utveckling skett det sista året», sade den svenska Landsorganisationens andre ordförande Rune Molin inför LO-kongressen den 28 september 1981. För första gången, fortsatte han, har en oberoende facklig organisation bildats i det kommunistiska området i Europa, och den behöver mer stöd från [våra] lokala organisationer och förbund. Och stöd fick den från Sverige och annat håll, den nya och oberoende organisationen Solidarnosc som samma månad höll sin första kongress. Både i Öst och i Väst såg man med förundran på det som hände i Polen och som, anser inte minst polackerna själva, på ett avgörande sätt bidragit till att förändra historiens gång. Men först blev det ett bakslag: militärlagarna den 13 december för 25 år sedan blev ett av de sista försöken att rädda ett system som åtta år senare gick i graven.

Flera av dessa händelser och förlopp har en stark symbolisk laddning. Raden kan utökas. De intar en speciell plats i mångas historiemedvetande. Men deras reella innebörd och betydelse för den historiska utvecklingen kan diskuteras. De brukas och missbrukas; platserna och händelserna används som argument utan att den verkliga innebörden alltid är så tydlig eller de historiska sammanhangen och den historiska bakgrunden noggrant redovisas. Men så är det ju med jubileer – och jubileumstal. Det intressanta är ju inte föremålen utan hur de framställs. Och med denna »minneskavalkad» vill jag, om jag får lägga till några personliga ord, avsluta min tid på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och som en av redaktörerna för Arbetarhistoria. Det är med sådana händelser som beskrivs ovan, och många andra, som jag har arbetat både under 25 år i tidskriften och ännu längre som forskare. För mig har historien alltid varit en plats för reflexion och perspektiv på livet. Jag hoppas att allas vår gemensamma strävan på ARAB och med Arbetarhistoria här kan lämna ett bidrag, även i detta avseende.

Klaus Misgeld

Innehåll

02 Ledare: för 125–100–75–70–65–50–25 år sedan – av Klaus Misgeld

Flyktingar och Folkhemmet

05 Klas Åmark: Ansvar och moral. Flyktingforskningens problematik

10 Håkan Blomqvist: Socialdemokrati och svenskhet. Om den andra fosterländskhetens dubbla sidor

18 Lone Rünitz: »Umenneskelig vil man ikke väre …» Jödiske flygtninge i Danmark 1933–1940

24 Karin Kvist Geverts: Utlänningsbyråns nålsöga. »Judiska utvandrare» och »politiska flyktingar i egentlig mening» 1938–1939

30 Mikael Byström: Goda självförsörjare eller främmande råttor? Den offentliga diskussionen kring flyktingarnas plats på arbetsmarknaden 1942–1947

36 Pär Frohnert: Den snäva solidariteten. Arbetarrörelsens flyktinghjälp, Svenska missionsförbundet och flyktingarna 1933–1945

43 Malin Thor: Arbetare, flyktingar och transmigranter. Den pionjära ungdomsrörelsen Hechaluz i Sverige 1933–1943

50 Anu Mai Kõll: Den påtvingade identiteten. Estniska flyktingar och livet som arbetare

56 Johan Svanberg: Estländare i Olofström. En flyktinggrupps möte med det svenska industriarbetet efter andra världskriget

61 Christina Johansson: De svåranpassade. Utpekanden och särbehandling i svensk migrationspolitik

66 Helmut Müssener: »Ett helt annat läge …» Tidigare och samtida flyktingforskning

Omläsningen

73 Hans Larsson: Något om Walter Benjamins historia

Kommenterat

75 Kaj Björk: Tage Erlander och »Skattefria Andersson»

Recensioner

76 Svenska arbetarförfattare under 100 år • Lars Furuland & Johan Svedjedal: Svensk arbetarlitteratur – av Mats Myrstener
77 »Socialdemokratins samhälle» i Norge och Sverige • Francis Sejersted: Socialdemokratins tidsålder. Sverige och Norge under 1900-talet – av Henry Pettersson
78 Makt och rätt på arbetsmarknaden före 1940 • Berit Bengtsson: Kampen mot § 23. Facklig makt vid anställning och avsked i Sverige före 1940 – av Tobias Karlsson

Sista sidan

80 Rudolf Meidner-priset 2006 till Anders R Johansson, Visby
Rudolf Meidner-priset 2007 utlyses – Valsalong 2006