Arbetarhistoria

Innehåll

Ledare

03 Göran Salmonsson: Har kunskap om historien någon betydelse i det fackliga arbetet?

A Hard Day’s Fight: strejker och sociala konflikter

06 Stefan Nyzell: Det kollektiva våldets gränser. Möllevångskravallerna i Malmö 1926

12 Lars Ekdahl: Makten och människovärdet. Gruvstrejken 1969 som samhällskritik

18 Eva Schmitz: »Kan de strejka i Norge kan väl vi också.» ASAB-städerskornas strejker under 1974 och 1975

27 Verity Burgmann: Med betongen som argument. De australiensiska byggnadsarbetarna samhällsengagerade verksamhet

33 Anders Kjellberg: Storkonflikten 1980 och andra stora arbetskonflikter i Sverige

41 Tommy Öberg: Storkonflikten i historiens backspegel

45 Linda Briskin: Att kartlägga sjuksköterskornas militans. Politiseringen av vården, det offentliga stödet och strejkerna

54 Ulf Jönson: Arbetarrörelsens minne - minnet av arbetarrörelsen. Anteckningar från den 46:e konferensen i Linz

Nyheter från ARAB

59 Lâle Svensson: Nordiskt samarbete, agitation och en gammal skandal. Nytt arkivmaterial på ARAB 2010

64 Hans Larsson: Filosofer och maoister och en del annat. Om 2010 års nyförvärv till biblioteket

Recensioner

69 Klaus Misgeld: Välkommen - men ändå inte - Zeki Yalcin, Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009

72 Ulf Jönson: Nordiska barndomar - en bokanmälan - Astri Andresen (m.fl.), Barnen och välfärdspolitiken: Nordiska barndomar 1900-2000

Dokumentet

72 Lars Gogman: En människojakt förbereds i Sverige

Ledare

Den 14 april 2011 medverkade jag i ett seminarium som anordnades för att hedra Kjersti Bosdotters mångåriga arbete för att göra kultur och historia till en del av arbetarrörelsens kamp, och frågan som jag hade fått var rakt på sak: Har kunskap om historien någon betydelse i det fackliga arbetet?

På ett praktiskt plan är svaret självklart ja. I det fackliga vardagsarbetet räcker det många gånger inte att veta att det finns en regel eller en bestämmelse, man behöver också veta varför den finns. Tillämpningen av kollektivavtal och andra överenskommelser förutsätter att man minns varför bestämmelserna tillkom. Vilket problem ville vi komma till rätta med? Vad ville vi uppnå? Kort och gott, vilken var partsavsikten?

Måhända är detta lite i uppenbaraste laget, och det var nog inte riktigt detta, som seminariearrangörerna tänkte på, när de ställde sin fråga. Men jag tror att samma princip är giltig även i ett vidare perspektiv. Oavsett om det handlar om uttolkningen av en protokollsanteckning eller uppbyggnaden av en förhandlingsordning, måste man komma ihåg vilka problem man ville lösa och vad man ville uppnå när anteckningen eller ordningen tillkom. I det vardagliga fackliga arbetet är det en ganska given sak att hålla reda på avsikten bakom olika förhandlingslösningar. När det gäller de mer övergripande frågorna är det däremot lätt hänt att de ursprungliga avsikterna försvinner ur blickfånget när dagsaktuella problem avhandlas.

Det ligger en fara i detta. Fackföreningsrörelsen riskerar hamna i situationer, där inte längre dess egna problemformuleringar styr debatterna om centrala fackliga frågor. Därför tror jag att det är viktigt att låta historien vara en levande del av de fackliga organisationernas arbete. Inte för att hålla fast vid gamla lösningar, utan för att kunna möta framtidens utmaningar på sina egna villkor.

Precis som alla andra verkar fackföreningsrörelsen i ett föränderligt samhälle. Så har det alltid varit. Mycket har vunnits och det finns mycket att slå vakt om. Men det räcker inte att bevaka och förvalta det som uppnåtts, och det har man heller inte gjort. En nästan ständig följeslagare genom fackföreningsrörelsens historia har varit frågan: Och hur går vi vidare?

Det är i dessa lägen det är viktigt att ha en klar bild av den historiska partsavsikten. Vilken problemanalys och vilka mål ledde oss till den lösning, som för ögonblicket utgör den rådande ordningen? Endast på en sådan grund kan man bedöma om man behöver revidera sin problemanalys, eller om man behöver justera sina målsättningar, eller om dessa båda i grunden står orubbade, men det behövs nya tekniska lösningar för att nå målen.

Med andra ord, kunskapen om historien gör det möjligt att arbeta utifrån sin egen analys och sina egna mål. Utan denna förankring finns det en fara att man får diskutera aktuella frågor på någon annans premisser. Och det är lätt att glida in i en sådan situation utan att man märkte hur eller när det skedde. Det praktiska livets debatter handlar föga förvånande om praktiska lösningar, men varje lösning bygger på en uppfattning om vad som är problemet. I det ständiga flödet av förslag att bedöma och bemöta kan det ske en mer eller mindre osynlig omvandling av underliggande analyser och synsätt. I små steg sker en avdrift från den egna kursen in på vägar som inte är fackföreningsrörelsens egna. Jag skall försöka illustrera dessa något abstrakta tankar med tre exempel.

A-kassan

Det första exemplet handlar om a-kassan, där hela problemformuleringen verkar ha förskjutits. Det andra handlar om lön, där idén om vad en lön är verkar vara i förändring. Det tredje handlar om arbetsmiljö, där blicken mot historien skärper blicken för vad vi lämnat, förhoppningsvis för gott. Idag tycks alla veta att a-kassan är en »omställningsförsäkring ». Det är premissen för det mesta av debatten. Men vad var idén när fackföreningarna började bilda arbetslöshetskassor (eller reshjälps- och arbetslöshetskassor)? Självfallet fanns en brutal kännedom om vilken belägenhet man kunde försättas i om man blev utan arbete och försörjning, liksom en idé om hur man genom inbördes hjälp och solidaritet kunde underlätta tillvaron för varandra och därmed för sig själv.

Men detta var inte allt. Fackföreningarna visste också att löner och arbetsvillkor påverkades av hur hård konkurrensen om arbetsplatserna var. Utblottade arbetslösa kamrater satte en press på arbetsvillkoren för alla. Stödet till de arbetslösa var därför ett stöd för alla. En del yrken tog ytterligare ett steg. Med reshjälps- och arbetslöshetskassan i ryggen behövde ingen ta anställning till sämre villkor än vad den fackliga organisationen satt som minimum. Kassorna var alltså en del av den fackliga kampen och en av dess poänger var att medlemmarna inte skulle vara tvungna att ta arbete på villkor, som satte press på nivån för alla.

Med »omställningsförsäkringen» har det blivit närmast tvärtom. Experter uttalar sig om problemet att försäkringen förlänger tiden i arbetslöshet. Ingen vill att någon skall behöva gå arbetslös, så en problembeskrivning som tar sikte på att korta ner tiden i arbetslöshet låter självfallet inte så tokig. Men lösningarna består i att skapa ett tryck på den enskilde att ta arbete. Senare års förändringar av finansieringen av arbetslöshetsförsäkring har haft det uttalade syftet att hög arbetslöshet skall sätta press på lönebildningen. Vi är mycket långt från avsikterna hos dem som ursprungligen skapade kassorna. Har samhällsekonomin förändrats på ett sådant sätt, att syftet med a-kassorna bör förändras i denna riktning? Är det resultat av ny analys och en ny avsikt inom de medlemsföreningar, som a-kassorna alltjämt är? Om inte, hur hamnade vi i denna problemformulering? Och vad betyder det för fackföreningsrörelsens verksamhetsbetingelser?

Löner

Det andra exemplet handlar om löner. Arbetsmarknaden har fått ett växande inslag av individuell lönesättning. På många områden tar det sig formen av förhandlingar på förbundsnivå om ramar för löneökningsutrymmet, följt av lokal fördelning genomindividuell lönesättning. Man kan anlägga många synpunkter på för- och nackdelar med olika system för lönebildning, men jag tror att vi med denna senaste trend också anar en förskjutning i uppfattningen av vad en lön är. Fackföreningar bildades för att arbetarna kollektivt skulle förhandla om bland annat priset för den arbetskraft de sålde. Genom att agera kollektivt kunde man väga upp det underläge i makt, som en enskild anställd hade gentemot ett bolag. I många fall mötte man egentligen ett kollektiv av ägare, representerat av företrädare för bolaget, men det är ytterst sällan situationen beskrivs på ett sådant sätt.

Formerna för lönebildningen har genomgått många förändringar, men höll sig länge inom ramen för ett system, där två parter gjorde upp om ett pris. Med den individuella lönesättningen har det kommit in ett annat element. Lönen är inte längre primärt ett resultat av en förhandling, utan av en fördelning gjord efter arbetsgivarens bedömning av hur man uppfyllt lönekriterier. Har man varit duktig får man mer i lön. De flesta är förmodligen benägna att hålla med om, att den som är duktig och gör ett bra jobb skall ha bra betalt. Uttryckt på så sätt väcker systemet sällan invändningar. Men detta döljer den stora underliggande förskjutningen. Det blir en omsvängning i perspektivet, i synen på vad lönen är och ytterst – naturligtvis – i maktrelationer. Lönen är inte längre resultatet av vad två (formellt) jämlika parter kommit överens om. Lönen blir istället den belöning, som chefen delar ut till den som varit duktig (eller måhända behaglig). Som anställda blir vi inte längre avlönade utan belönade – eller förväntas i alla ßfall sträva efter att bli det. Och ett system där den ena parten kan belöna och den andra kan sträva efter att bli belönad bygger på helt andra maktrelationer än ett system där två parter förhandlar med varandra.

Det är långt ifrån den ordning fackföreningarna en gång strävade efter att skapa. När anträddes vägen i den nya riktningen? Var det resultatet av en förnyad problemanalys? Eller en omprövning av vilka mål strävan skall riktas mot? Är det ens fackföreningsrörelsens egna mål? Svaren kan nog förväntas variera mellan olika grenar av rörelsen, men kunskaper om det mera långsiktiga historiska förloppet borde kunna ge en grund för envar, att på sina egna premisser besvara frågan: Hur går vi vidare härifrån?

Arbetsmiljö

Det tredje exemplet handlar om arbetsmiljö och börjar med frågan: Finns det farliga arbeten? Frågan kan verka dum. Fortfarande dör och skadas människor i arbetsplatsolyckor och fortfarande finns det gott om jobb som sakta men säkert sliter ner kropp och hälsa för dem som utför arbetet. Sett i ett lite annorlunda perspektiv tror jag ändå det har skett en djupgående förändring under 1900-talet, så att man i seklets början utan vidare skulle svara ja på frågan om det finns farliga arbeten, medan man under den senare delen av seklet skulle svara nej. Det räcker att formulera om frågan lite grand för att se detta. Finns det arbeten som i sig är farliga? Håller vi oss till 1900-talets tidigare delar bleve svaret ja. Vissa arbeten är till sin natur farliga. Ibland kunde det kompenseras med en högre lön. Slipare och smärglare, till exempel, dog ofta unga som en följd av det damm de dagligen inandades. En högre lön var oundgänglig för att ha något för den sista tiden, då man var arbetsoduglig, och för de efterlevande. Håkan Boström skildrar i sin roman Första striden den rädsla, som en slipares begynnande hosta kunde utlösa, i det här fallet Järn- och metallarbetareförbundets blivande kassör, Petrus Sparring.

Fler exempel kunde nämnas, men poängen är att arbetet till sin natur ansågs vara farligt och det som ligger i sakens natur kan inte förändras, endast – i bästa fall – kompenseras. Härvidlag har synsättet förändrats markant när vi vänder blicken mot 1900-talets senare del. Farligheten hos ett arbete ligger då inte i dess natur, utan i att man ännu inte gjort tillräckligt för att motverka skaderisker. Förvisso är detta en renodling, som inte får skymma de nonchalerade arbetsmiljöproblem vi alltjämt dras med. Likväl tror jag att själva grundsynen på vad som gör ett arbete farligt har förändrats på ett fundamentalt sätt.Utsiktspunkten har flyttats. I normalfallet godtas inte tanken på en ofrånkomlig farlighet. Hur mycket det än kan finnas kvar att göra på arbetsmiljöområdet är utgångspunkten att arbetsmiljön och dess risker är just vad man gör den till. Historien visar oss en tydlig kontrast, som borde kunna hjälpa till att bibehålla rätt kurs, när fackföreningsrörelsens ständige följeslagare dyker upp, det vill säga frågan: Hur går vi vidare härifrån?

Så visst svarar jag obetingat ja på frågan om kunskap om historien har någon betydelse i det fackliga arbetet. Poängen med att knyta nära band mellan dessa två är då inte fackförningsrörelsen skall hålla fast vid det gamla. Tvärtom. Poängen är att få den nödvändiga, kontinuerliga förnyelsen att fortsätta söka lösningar på problemen så som de ser ut från fackliga utsiktspunkter. Det ligger en stor fara i att genom de små stegens avdrifter försättas i en situation, där man nödgas föra diskussioner på underliggande premisser, som man själv egentligen inte skulle gå med på – om de uttalades. Kunskapen om historien hjälper rörelsen att utgå från sina egna premisser och avsikter. Endast så kan fackföreningsrörelsen fortsätta att vara relevant för nuvarande och kommande medlemmar.

Göran Salmonsson
är ekonomhistoriker verksam vid Uppsala universitet